Min viktresa!

måndag 10 september 2012

Om man håller sig i solen av Johanna Ekström

Egentligen brukar jag inte välja böcker där barn till berömda föräldrar skriver om sin barndom och hänger ut föräldrarna men eftersom denna bok har blivit så omskriven och MÅNGA som kommer till biblioteket pratar om den så tyckte jag att det kändes bra att ändå testa att komma genom den. Jag började på den igår och jag har väl kommit till sidan 70 eller så. Jag tycker den är lite rörig och hoppande i tiden. Läsvärd? Jo det lilla jag har läst har varit bra, nu kanske jag inte vet tillräckligt mycket om föräldrarna för att säga bu eller bä men jag kommer att läsa ut den i allafall.
Beskrivning från ADLIBRIS:

Det var som att gå på skare och då och då trampa igenom. Skaren var språket och lössnön där under all den sanning vi inte gav ord för. Det var en hopplös gång. Man skar sig, man föll omkull, sölade ner sig. Om man inte var viktlös. Om man inte kunde glida.

Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Stora vackra ytor, inga mattor, och en äppelträdgård runt knuten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt liv: kreativiteten, lyckan, skrivmaskinen och de nyplockade blommorna; dillpotatis på spisen.

Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten? När kärleken kräver en motprestation, en lyckad och lycklig fasad? När idyllen i själva verket grundar sig i ett svek? Och hur säger man sanningen när orden är till för att dölja den?

Om man håller sig i solen är en uppgörelse med det man inte får tala om, med en uppväxt där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig. Om man hela livet balanserar på skaren - vad händer då man sätter ner foten?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar